No matter how he tried he could not break free
- Vem är du?
- Jag är Höstförkylningen..
- Har du kommit för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida..
- Det vet jag.
Trodde jag skulle falla ihop på väg hem från stan tidigare.
Huvudet kändes som om det var påväg att explodera.
Har den senaste timmen legat på sängen med armen över ögonen för att stänga ute allt ljus.
En ibumetin och lite vila har hjälpt något, men den här förkylningsbubblan är här för att stanna ett par dagar.
Ironiskt att näsan ska täppas igen precis då man ska till tandläkaren.
Fortfarande ingen snö här uppe. Regnade lite lätt når jag var på väg hem.
Jag gillar inte november månad.
Mot min vilja har jag fattat tycke för Pink Floyd, så pojkvännen är glad.
Trots att hälsan inte är på topp känner jag mig på ganska bra humör.
De tre långtåkiga och händelselösa veckorna är över.
Nästa vecka åker jag hem.
Veckan därefter börjar nya kursen.
Om tre veckor är jag i Cambridge med unge herr William.
Familjen komme på besök över första advent.
William kommer hit den första december.
Sen börjar jullovet efter den 15de för min del.
Jul hemma med allt vad det innebär.
Nyår i London med allt vad det innebär.
Sen är det 30 hp litteraturvetenskap som gäller.
Innan man vet ordet av är det sommar och novembervädret kommer vara bortglömt för länge sedan.
Du med dina drömmar och syner!
I'm not there
Seven simple rules of going into hiding
one
never trust a cop in a raincoat.
Two
beware of enthusiasm and of love, both are temporary and quick to sway.
Three
if asked if you care about the world's problems, look deep into the eyes of he who asks, he will never ask you again.
Four
never give your real name.
Five
if ever asked to look at yourself, dont.
Six
never do anything the person standing in front of you cannot understand.
And finally seven
never create anything, it will be misinterpreted, it will chain you and follow you for the rest of your life.
Det är mycket läsning nu. Jag har läst Klassisk retorik för vår tid och highlightat så mycket att jag blev tvungen att köpa en ny överstryknings penna.
På förmiddagen sover jag.
På eftermiddagen läser jag.
På kvällarna kollar jag på film.
Och på nätterna skypar jag.
Mitt liv är en konstant nedräkning och jag fyller tiden med det som passar mig. Jag är min egen. Kan det bli bättre?
Why, damn it, why?!
Eftersom jag inte kan ha ett utbrott på facebook, då min rumskamrat finns med på vännerlistan och jag är rädd att hon skulle få för sig att översätta vad jag skriver, så får det bli här istället.
Varför måste hon alltid bjuda hit en massa människor. Hon vet att jag är tvungen att läsa ikväll, för jag förklarade det för henne när hon frågade om jag ville se en film. Sen dess har hon stått i hallen och tjatat och nu har hennes sura kompis kommit över och de grejar i köket. Om hon nu vet att jag måste koncentrera sig, kan hon inte för en gångs skull gå hem till någon annan och umgås! Varför alltid här?
Kanske man skulle gå ut och slå igen dörren till köket extra hårt, men hon skulle väl inte fatta ändå. Tröga fransyska!
När min familj kommer hit ska vi ta mig tusan sitta i köket och väsnas som bar f*n!!! Så kan hon sitta där på sitt rum och försöka plugga! argh!!
It's crazy, but it's true
I don't know what it is that makes me love you so
I only know I never want to let you go
'Cause you started something, can't you see
That ever since we met you've had a hold on me
It happens to be true
I only want to be with you
It doesn't matter where you go or what you do
I wanna spend each moment of the day with you
Look what has happened with just one kiss
I never knew that I could be in love like this
It's crazy but it's true
I only want to be with you
You stopped and smiled at me, asked me if I'd care to dance
I fell into your open arms and I didn't stand a chance
Now listen honey, I just wanna be beside you everywhere
As long as we're together honey I don't care
'Cause you started something, can't you see
That ever since we've met you've had a hold on me
No matter what you do
I only want to be with you
You stopped and smiled at me, asked me if I'd care to dance
I fell into your open arms and I didn't stand a chance
Now listen honey, I just want to be beside you everywhere
As long as we're together honey I don't care
'Cause you started something can't you see
That ever since we met you've had a hold on me
No matter what you do
I only want to be with you
No matter what you do
I only want to be with you
Grab hold of her fast before her feet leave the floor
Strax innan fem imorse öppnade jag ögonen och stirrade in i Wills sovrum. Det var tomt och jag var ytterst förvirrad. Jag insåg snart att jag somnat mitt i en skype-konversation med Will. "Will?" "Yes, madam?" blev svaret. Jag hade sovit i nästan en timme, men när jag vaknade var han fortfarande kvar. Är det såhär ett förhållande år 2010 ser ut? Med laptopen på kudden brevid sig i sängen? Mitt gör det iallafall. Och ni kan inte föreställa er hur underbart det känns att kunna vakna och direkt kunna prata med den enda personen man vill ha nära trots att han bor i ett annat land. Surreal, but nice.
Nu ska jag ju inte göra det till en vana. Det är säkert inte bra att somna med datorn i sängen, och det är absolut inte normalt, men det gjorde mig glad och lycklig.
Och jag ber om ursäkt för att den här bloggen har blivit en enda lång kärleksförklaring, det börjar bli fånigt. Dessvärre händer det inte så mycket mer, för jag har fortfarande inte fått tag på boken jag måste läsa för att analysera The King of Kong. Allt pluggande står ganska stilla helt enkelt. Det blir en tidig tripp till biblioteket imorgon så jag kan lägga vantarna på "Klassisk retorik för vår tid" innan någon annan gör det.
The King of Kong är förövrigt en helt okej dokumentärfilm om ni är intresserade. Handlar om arkadspelsnördar och världsrekordet på donkey kong :)
To die by your side is such a heavenly way to die
Jag har kommit fram till att jag saknar att ha någon att prata med. I England fanns det alltid någon, men här... Nej, jag funderar på att prata med en psykolog (ja, jag är allvarlig). Bara för att få tömma skallen lite. Det är så mycket som snurrar runt där uppe och jag vill inte tråka ut någon jag känner.
Idag sken solen iallafall, vilket genast gjorde mig betydligt lyckligare. Jag tvättade och städade och sen gick ajg ut och fotade hösten. Tänkte fånga den innan den blev grå och trist.
So please, please, please, let me, let me, let me, let me get what I want this time
Jag skulle vilja ha mer än en bild på en skärm. Men, men, det är väl bara att vänja sig igen.
Ett jävla massa lidande
ethos, pathos, logos
Life in the wide world goes on much as it has these past age, full of its own comings and goings, scarcely aware of the existence of.. you get the point.
Idag var det alltså föreläsning igen. Den första sen i måndags förra veckan. Mer än en veckas uppehåll gör att det känns lite tungt att gå tillbaka och sätta sig i en lektionssal. Särskilt när man inte gjort det som tydligen förväntades av en.
När jag hittade klassen i korridoren förstod jag snart på den allmäna jargongen att minsann ingen kommit på någon fråga, vilket ju innebar att jag inte behövde skämmas. Klockan blev ett och ingen lärare dök upp så vi gick in och satte oss i salen och väntade. Några minuter senare snubblar en tjej med lila hår in i föreläsningssalen. Hon ser inte ut att vara mycket mer än 25 och har svart halvtutu, röda accesoarer, ansiktspiercingar, vita tights med svarta prickar på och lilafärgat hår, sprayat åt ena sidan. Yes! Äntligen har vi fått en sån där intressant "arty" lärare. Man blev glad, och föreläsningen var intressant även om det mest var terminologi vi gick igenom.
Eftersom det var ny lärare blev det ett sånt där härligt litet upprop där alla berättar lite om sig själva. Fick hela klassen att skratta när jag berättade att jag kom från en liten by utanför Sveriges sorgligaste stad Falköping. Lärarns kommentar var; ja, jag har hört något om det...
Men killen som kom från Byn i Härjedalen fick nog flest kommentarer. "Byn"...
Efter lektionen tog fick jag ihop en hel del på en fika. Trevligt att lära sig lite om dem man inte pratat med. Illa egentligen att man inte pratat med alla när det bara är 18 pers i klassen. Byggde t.o.m. upp tillräckligt med mod för att fråga otäcka Kubrick-killen, men han skulle hem och rasta hunden...
Sen jag kom hem har jag kollat på en film om dataspelsnördar, veckans läxa... Yes, livet är som det ska vara :) och nu är det Will-time på skype :D
I believe in yesterday
Idag vaknade jag i en tom säng utan kramar. Ute är solen väl dold bakom en tjock massa av deprimerande moln som skvallrar om att hösten antagligen är här för att stanna. "Aint no sunshine when (he's) gone" har fått en lite väl litterär innebörd.
Det är så fruktansvärt deprimerande att sitta här, än en gång med en massa läsning att ta igen, och veta att det kommer dröja ytterligare 6 veckor innan man får känna sig så lycklig igen.
Igår var förövrigt en bergochdalbana. Jag åkte med Will till Stockholm, för han bad så snällt och såg genuint rädd ut, och för att jag älskar honom. Han förklarade på tåget att han inte ville att jag skulle stanna tills bussen åkt iväg. Ett bra beslut av världens bästa man. När bussen kom sa vi hej då, sen vände jag på klacken och lämnade terminalen med tårar i ögonen, hade jag stannat hade tårarna runnit längs kinderna istället, det var mer kontrollerat såhär.
Efter det pottrade jag runt i stockholm i väntan på Emeli, som helt klart var solen på gårdagens himmel. Jag har inte träffat någon från Falköping sen i mitten av augusti, och det var trevligt att kunna krama om någon så snart efter man förlorat det man verkligen vill krama. Dock var det flera timmar av ensamhet som ju blir mer påtagligt när man varit med någon så gott som varje minut av varje timma av varje dygn i en hel vecka. En trevlig fika blev det iallafall, med ytterst trevliga nyheter från Emelis sida. Gjorde mig verkligt glad igen.
Tåget skulle lämnat perongen klockan 20.00 men gjorde det inte förrän 21.25. Man måste älska SJ. Bristen på ordentlig mat kombinerat med läsning och att åka baklänges gjorde mig snart åksjuk så jag spenderade en timma åt att inte kasta upp över killen mitt emot. Så kommer man hem, trött, illamående och med huvudvärk. Slår på datorn för att se vad som hänt på Fb och så är han där. Precis lika restrött som jag men ändå helt inställd på att prata lite. Vi har haft en 11 timmar lång paus från varandra efter att ha spenderat en hel vecka tillsammans, och ändå sitter vi där, ledsna för att vi än en gång har en skärm mellan oss.
Jag är iallafall övertygad om att det inte finns något annat. Det är vi "för evigt". Jag är också fullt medveten om att det inte låter som något som jag, med min cyniska syn på livet, skulle säga, men det faktum att jag gör det, borde tjäna som bevis för alla andra. Fast jag bryr mig inte om vad alla andra tycker och tänker, jag vet redan vad jag behöver veta.
OCH jag fyndade på rean :)
