I believe in yesterday
Så var den över. Jag fick en hel vecka utan plugg. En helt fri vecka som spenderades i solsken med kramar, kyssar, pussar, mer kramar, stockholmsturistande, frukostmys, mer kyssar, sagan om ringen maraton, shopping, mer kramar, restaurangmat, fika, närhet och värme.
Idag vaknade jag i en tom säng utan kramar. Ute är solen väl dold bakom en tjock massa av deprimerande moln som skvallrar om att hösten antagligen är här för att stanna. "Aint no sunshine when (he's) gone" har fått en lite väl litterär innebörd.
Det är så fruktansvärt deprimerande att sitta här, än en gång med en massa läsning att ta igen, och veta att det kommer dröja ytterligare 6 veckor innan man får känna sig så lycklig igen.
Igår var förövrigt en bergochdalbana. Jag åkte med Will till Stockholm, för han bad så snällt och såg genuint rädd ut, och för att jag älskar honom. Han förklarade på tåget att han inte ville att jag skulle stanna tills bussen åkt iväg. Ett bra beslut av världens bästa man. När bussen kom sa vi hej då, sen vände jag på klacken och lämnade terminalen med tårar i ögonen, hade jag stannat hade tårarna runnit längs kinderna istället, det var mer kontrollerat såhär.
Efter det pottrade jag runt i stockholm i väntan på Emeli, som helt klart var solen på gårdagens himmel. Jag har inte träffat någon från Falköping sen i mitten av augusti, och det var trevligt att kunna krama om någon så snart efter man förlorat det man verkligen vill krama. Dock var det flera timmar av ensamhet som ju blir mer påtagligt när man varit med någon så gott som varje minut av varje timma av varje dygn i en hel vecka. En trevlig fika blev det iallafall, med ytterst trevliga nyheter från Emelis sida. Gjorde mig verkligt glad igen.
Tåget skulle lämnat perongen klockan 20.00 men gjorde det inte förrän 21.25. Man måste älska SJ. Bristen på ordentlig mat kombinerat med läsning och att åka baklänges gjorde mig snart åksjuk så jag spenderade en timma åt att inte kasta upp över killen mitt emot. Så kommer man hem, trött, illamående och med huvudvärk. Slår på datorn för att se vad som hänt på Fb och så är han där. Precis lika restrött som jag men ändå helt inställd på att prata lite. Vi har haft en 11 timmar lång paus från varandra efter att ha spenderat en hel vecka tillsammans, och ändå sitter vi där, ledsna för att vi än en gång har en skärm mellan oss.
Jag är iallafall övertygad om att det inte finns något annat. Det är vi "för evigt". Jag är också fullt medveten om att det inte låter som något som jag, med min cyniska syn på livet, skulle säga, men det faktum att jag gör det, borde tjäna som bevis för alla andra. Fast jag bryr mig inte om vad alla andra tycker och tänker, jag vet redan vad jag behöver veta.
OCH jag fyndade på rean :)
Idag vaknade jag i en tom säng utan kramar. Ute är solen väl dold bakom en tjock massa av deprimerande moln som skvallrar om att hösten antagligen är här för att stanna. "Aint no sunshine when (he's) gone" har fått en lite väl litterär innebörd.
Det är så fruktansvärt deprimerande att sitta här, än en gång med en massa läsning att ta igen, och veta att det kommer dröja ytterligare 6 veckor innan man får känna sig så lycklig igen.
Igår var förövrigt en bergochdalbana. Jag åkte med Will till Stockholm, för han bad så snällt och såg genuint rädd ut, och för att jag älskar honom. Han förklarade på tåget att han inte ville att jag skulle stanna tills bussen åkt iväg. Ett bra beslut av världens bästa man. När bussen kom sa vi hej då, sen vände jag på klacken och lämnade terminalen med tårar i ögonen, hade jag stannat hade tårarna runnit längs kinderna istället, det var mer kontrollerat såhär.
Efter det pottrade jag runt i stockholm i väntan på Emeli, som helt klart var solen på gårdagens himmel. Jag har inte träffat någon från Falköping sen i mitten av augusti, och det var trevligt att kunna krama om någon så snart efter man förlorat det man verkligen vill krama. Dock var det flera timmar av ensamhet som ju blir mer påtagligt när man varit med någon så gott som varje minut av varje timma av varje dygn i en hel vecka. En trevlig fika blev det iallafall, med ytterst trevliga nyheter från Emelis sida. Gjorde mig verkligt glad igen.
Tåget skulle lämnat perongen klockan 20.00 men gjorde det inte förrän 21.25. Man måste älska SJ. Bristen på ordentlig mat kombinerat med läsning och att åka baklänges gjorde mig snart åksjuk så jag spenderade en timma åt att inte kasta upp över killen mitt emot. Så kommer man hem, trött, illamående och med huvudvärk. Slår på datorn för att se vad som hänt på Fb och så är han där. Precis lika restrött som jag men ändå helt inställd på att prata lite. Vi har haft en 11 timmar lång paus från varandra efter att ha spenderat en hel vecka tillsammans, och ändå sitter vi där, ledsna för att vi än en gång har en skärm mellan oss.
Jag är iallafall övertygad om att det inte finns något annat. Det är vi "för evigt". Jag är också fullt medveten om att det inte låter som något som jag, med min cyniska syn på livet, skulle säga, men det faktum att jag gör det, borde tjäna som bevis för alla andra. Fast jag bryr mig inte om vad alla andra tycker och tänker, jag vet redan vad jag behöver veta.
OCH jag fyndade på rean :)
Kommentarer
Trackback
