I can still recall our last summer
I still see it all
Walks along river cam, laughing in the rain
Our last summer
Memories that remain
I was so happy we had met
It was the age of no regret
But underneath we had a fear of flying
of getting old, a fear of slowly dying
We took the chance
Like we were dancing our last dance
Det tog inte många timmar innan vi satt på the Avery med en shandy framför oss.
Dit kom även auntie Kam och gode vännen Artiom.
Eller.
Det var heller inte som förr när jag såg Harry Potter på personalvisningen.
Det var så många okända ansikten.
Det var lite ledsamt faktiskt.
På torsdagen gick vi motvilligt ut.
Vi ville spendera lite tid ensamma.
Men det sociala livet knackade på dörren.
Tur att vi gick ut dock.
Vicky överraskade nämligen genom att också ta sig till de brittiska öarna.
The mainland coalition was completed.
På fredagen jobbade Will.
Jag åkte till Lovatts.
Jag kramade Caroline godnatt och hon sa "see you soon!"
Tillbaka till Cambridge och WT's.
Vi åt lunch på The Tram.
Han gick ut med pojkar.
Jag med flickor.
SPEF och perfect storm för nostalgins skull.
Will kom och hämtade mig.
Vi gick hem.
Skulle sova.
Pratade i flera timmar.
Sunday roast med John, Shâna och Simon.
Sista lunchen på Alexandra Arms.
Det var lite ledsamt faktiskt.
Vi skildes åt vid bion.
Gick hem och kollade på Oliver!
Tog en promenad med ursäkten att kolla på julbelysningen som just tänts.
Egentligen var det för att det var sista gången.
Det var lite ledsamt faktiskt.
Will tror att jag är lika kär i Cambridge som i honom.
Att nu när han lämnar Cambridge, kommer jag lämna honom.
Jag älskar England.
Jag älskar Cambridge.
Men jag älskar nog Will mer.
Yet you're the hero of my dreams
Happy times
NU har hon gjort det.
Hon har gått för långt.
Jag säger ingenting när jag vill göra té och grytan är full med klibbiga linser.
Jag sa ingenting när hon använde min lunchlådor utan att fråga.
Jag var ju trots allt inte hemma så hon kunde ju inte fråga.
men.. men.. MEN!
TAR DU MITT KAFFE PÅ MORGONEN HAR DU GÅTT FÖR LÅNGT!!!
Jag erkänner att jag är lite pedantisk.
Jag har mina morgonrutiner.
Det första jag gör är sätta på kaffet.
Sen hoppar jag in i duschen.
Efter att ha fått på mig lite kläder, gör jag iordning frukosten.
Inklusive kaffe!
Idag satte jag på kaffet.
Men det var upptaget på toletten.
Så jag åt frukost innan kaffet var klart.
På mitt rum.
När toaletten blir ledig tänkte jag att jag kan ta kaffet efter duschen.
När jag kommer in i köket för att hämta kaffet har HON tagit det.
Tydligen var jag "för sen" för att få dricka MITT kaffe från MIN kokare.
Jag fick bryt och gick in på mitt rum.
För några veckor sedan tänkte jag vara snäll för stackars Cecile tyckte inte om sitt näskaffe.
Så jag sa att hon kunde få låne min kaffekokare.
JAG SKA ALDRIG VARA SNÄLL IGEN!!!
I can't see ya, but I know you're here. I can feel it.
How can it be that I, who I am,
didn’t exist before I came to be,
and that, someday, I, who I am,
will no longer be who I am?
Wait! I want to know everything!
You need to figure that out for yourself. That's the fun of it.
Jag skulle tagit en fika med Mira efter föreläsningen idag.
Fick dock dissen när hennes pojkvän smsade och sa att han var i Gävle.
Tänk om man hade det så.
Fem dagar kvar.
Fem dagar kvar.
Fem dagar kvar.
Jag har fyra dagar på mig att svara på den sista frågan på hemtentan.
Det borde väl vara genomförbart?
Desvärre har den andra kursen börjat också så nu måste man balansera de två.
Göra lite av varje.
Fast i eftermiddag har jag inte gjort något.
Eller jo, jag sammanfattade anteckningarna från föreläsningen.
Så det är plugg fram till midnatt på söndag som gäller!
På måndag är det tvättdag igen.
Och så ska jag raka benen!
Sen blir det Stockholm och en öl med Therese.
Någon timma eller två får jag slagga på Therese soffa.
Klockan 03:00 bär det av mot ett regnigt England.
Fem dagar kvar.
Fem dagar kvar.
Fem dagar kvar.
Als das Kind Kind war,
ging es mit hängenden Armen,
wollte der Bach sei ein Fluß,
der Fluß sei ein Strom,
und diese Pfütze das Meer.
One People, One Führer, One Reich, One Germany
En alldeles otrolig film!
All heder åt Leni Riefenstahl.
Att kunna fånga en äkta hjärnmanipulation på film.
Helt otroligt att folk köpte det, fast ändå inte.
Jag trodde jag visste en hel del om mellankrigstiden i Tyskland men jag hade inte en aning om hur älskad Hitler ändå var. Man har ju sett bilder på hur folk skriker av lycka när de ser Beatles, ABBA, Elvis Pressley etc. Hitler var precis lika älskad, om inte mer.
Folk står på tå för att se honom, gamla tanter har tårar i ögonen, små barn med höger arm utsrtäckt i den altför välkända hälsningen, den äkta förväntan i människors blickar när de snart ska skaka hand med en av världens mest hatade män.
Att de inte förstod vad som planerades? Fast det är ju bara ännu ett tecken på vilket geni han var. Han lurade ett helt land. Han enade dem under sig med lovord om en bättre framtid. Lidandet efter Världskriget är över och Tyskland ska än en gång bli en världsstat. "Kom till mig bara".
SMACK!!!
Ja, det gick ju inget vidare... Sorry folks! Det är över. Ridån har gått ner för världens bästa talare.
THE END
Lätt att säga med facit i hand.
Hur kan man inte älska historia?
För skojs skull kollade jag om Viljans Triumf var med i 1001 filmer du måste se innan du dör.
Ja, ajg är så sorglig.
Det var den iallafall.
Den var också den äldsta film jag sett.
Från 1934.
Efter det ränkade jag hur många av filmerna jag faktiskt sett.
130/1001, illa!
Slutsats: mer Kubrick, mer Hitchcock, mer Almodovar, mer Haneke, mer Fellini
Kanske skulle jag ta och se några av de filmer jag har också.
Lawrence av Arabien, Tjuren från Bronx, Rocky
Förra hösten lånade Will mig 6 filmer.
Man bites dog, Funny games, Motorsågsmassakern (original), Wickerman (original), Brazil och Video drome
Samtliga var med.
Ibland hatar jag honom.
Lustiga titelöversättningar finns det också.
A hard days nicht kan tydligen översättas med Yeah, yeah, yeah...
