I can still recall our last summer

I still see it all
Walks along river cam, laughing in the rain
Our last summer
Memories that remain

I was so happy we had met
It was the age of no regret

But underneath we had a fear of flying
of getting old, a fear of slowly dying
We took the chance
Like we were dancing our last dance


Jag älskar England
Jag älskar Cambridge
Att hoppa av på stationen där, är som att komma hem.

Det tog inte många timmar innan vi satt på the Avery med en shandy framför oss.
Sen kom storebror Rob.
Efter det kom farbror Che.
Vi gick vidare till WT's.
Som vanligt.
Dit kom även auntie Kam och gode vännen Artiom.
Vi beställde pitchers
som vanligt
Det var som om man aldrig åkt.

Eller.
Inte hela tiden.
Andy såg ut som om han sett ett spöke när han såg mig.
Han visste tydligen inte att jag skulle komma.

Det var heller inte som förr när jag såg Harry Potter på personalvisningen.
Det var så många okända ansikten.
Det var lite ledsamt faktiskt.

På torsdagen gick vi motvilligt ut.
Vi ville spendera lite tid ensamma.
Men det sociala livet knackade på dörren.
Tur att vi gick ut dock.
Vicky överraskade nämligen genom att också ta sig till de brittiska öarna.
The mainland coalition was completed.

På fredagen jobbade Will.
Jag åkte till Lovatts.
Jag kramade Caroline godnatt och hon sa "see you soon!"
Jag kände mig lite skyldig.
Det blir nog inte så mycket mer Cambridge för min del.
Det är lite ledsamt faktiskt.

Tillbaka till Cambridge och WT's.
John och Shâna tog sig ner från Birmingham.
Alla var där.
Jag hjälpte Will och Rob att städa salonger klockan tre på natten.
Ingenting har förändrats.

Vi åt lunch på The Tram.
Vi såg Suspiria.
Vi skildes åt.
Han gick ut med pojkar.
Jag med flickor.
SPEF och perfect storm för nostalgins skull.

Will kom och hämtade mig.
Vi gick hem.
Skulle sova.
Pratade i flera timmar.

Sunday roast med John, Shâna och Simon.
Sista lunchen på Alexandra Arms.
Det var lite ledsamt faktiskt.

Vi skildes åt vid bion.
Gick hem och kollade på Oliver!
Tog en promenad med ursäkten att kolla på julbelysningen som just tänts.
Egentligen var det för att det var sista gången.
Det var lite ledsamt faktiskt.

Will tror att jag är lika kär i Cambridge som i honom.
Att nu när han lämnar Cambridge, kommer jag lämna honom. 

Jag älskar England.
Jag älskar Cambridge.
Men jag älskar nog Will mer.


How dull it seems.
Yet you're the hero of my dreams



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0